Efter att noga försäkrat mig om att jag inte skulle behöva gå ner och hämta något från golvet igen klättrade jag alldeles nyss mycket mödosamt upp på överslafen i vårt rum på vandrarhemmet i Skellefteå. Vi är alla överens om att idag har varit den jobbigaste dagen hittills. På mig är det främst den där lilla muskeln på framsidan av låret snett ovanför knäet som känner att han gjort sitt för idag. Han har sagt ifrån, han vill inte längre helt enkelt. Att vi har haft strålande sol hela dagen till den milda grad att remmarna till cykelhjälmen färgats vita av saltavlagringar har nog också gjort sitt för att vi ska känna oss extra slitna. Som en följd av att vi känner oss mer slitna än någon kväll tidigare gick nog veckans sämsta kallprat nyss av stapeln när en tant från Karlstad kom in i köket här på vandrarhemmet där vi tre satt (fortfarande med våra cykelkläder på såklart) och formligen tryckte i oss varsin burk tonfisk med ägg och majonnäs. ”Hej hej, har ni cyklat långt?” – ”Ja.” *glufsglufs*. – ”Skönt att det har varit fint väder idag i alla fall” – ”Jadå”. *glufsglufs rap*. Och däär tog konversationen slut.
Återigen nådde vi faktiskt ett nytt landskap efter att ha härjat i världens största Lappland i en vecka för att sen klippa Norrbotten på en dag, ”Välkommen till Västerbotten” stod det på en skylt och med viftande nävar och häftiga skrik med läten som ”WEEEY WÖÖÖU ÖÖÖÖÖ UUU” så tackade vi artigt för att vi fick komma.
Imorgon tar vi kamelerna vidare till Umeå där vi har planerat in vår första vilodag. Extremt välbehövligt känns det som. Inte minst för den där lilla muskeln jag nämnde och hans nästan lika trötta kompisar.
Vi har nog sett fler klassiska svenska idyller idag än vad man gör under en hel livstid känns det som. Mycket röda hus med vita knutar och öppna fält med nyslaget gräs och gamla men ack så fungerande traktorer. Ni kan fortsättningen!
Totalt cyklade mil är nu uppe i dryga 70! Det börjar hända saker!
Niklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar