Målgången i Smygehuk

2500 km senare: Smygehuk :D

Nu sitter jag hemma i soffan i Svalöv igen efter 3,5 väldigt händelserika och roliga veckor och känner mig slutkörd, och väldigt väldigt nöjd! Det var en härlig uppslutning vid kajen i Smygehuk med kransar och blommor som mötte oss när vi nådde målet några minuter efter sju ikväll. Även champagnen sprutade såklart!

Dagen började bra med strålande sol och stilla vind. Vid Brösarp konstaterade vi att även Skåne kan bjuda på backar värda att nämna. Efter lunch fick vi smaka på relativt stark motvind och det visade sig bli en ganska jobbig sista etapp med sina dryga 14 mil. Vägen från Ystad till Smygehuk precis bredvid stranden bjöd på den finaste utsikten enligt min mening och resan kunde inte avslutats på ett bättre sätt. Jag vet inte hur många gånger vi pratat om hur glada vi är över att vi inte började här i söder och skulle stå i Treriksröset idag istället.

Det kommer nog ta ett tag innan jag hinner smälta denna annorlunda upplevelse och samla alla intryck. Vad jag vet är att jag inatt kommer sova väldigt gott.Tack alla som har följt vår resa, jättekul tycker vi!

Simon

Sista punkteringen 2.0

Nä jag fick så klart också punka. Men så galet rutinerad som man blivit på att kränga av och på däck och sätta på laglappar så fixade jag däcket kvickt som bara den med frukostmackan i ena handen och limmet i den andra. Det slutade med att vi bara blev 10 minuter försenade på morgonen. Nå? Något Formel 1-stall som nappar? Inte det? Nänä...

Fikapausen i Kalmar slott och lunchen i Torsås utgjorde väl gårdagens höjdpunkter fram till att vi kommit fram till Karlskrona och kvinnan i mitt l... nä kanske inte, men gott och väl världens bästa Karin Gullbrandsson. På kvällen gick önskningen gick i uppfyllelse, vi fick äta något vi inte gjort tidigare under resan. Wok!

Idag rullade vi relativt snabbt och snärtigt till Sölvesborg och Simons sommarstuga. Av samma Simon fick jag mig en härlig dusch när jag körde bakom honom hans stänkskärm inte fungerade riktigt så bra som jag hade önskat. Så när jag beställde lunchen i Karlshamn hade jag ett par nya kolsvarta leverfläckar i ansiktet. Det var en nytjärad väg vi hade kört på så klart så det tog väl en 20 minuter med rotborsten i duschen för att få bort det. Gött!

Imorgon är vår sista dag. Imorgon kommer vi köra in och igenom det 13:e landskapet på vår färd från Treriksröset till Smygehuk. Vi pratade tidigare om hur man kunde beskriva de här tre veckorna på bästa sätt. Efter lite grubblande kom vi fram till att "det har varit en upplevelse" fungerade bäst och att ingen av oss på något sätt skulle vilja ha det ogjort.

19.00 planerar vi att rulla ut på Smygehuks östra pirarm. Ses där!

Niklas

Sista punkteringen

På nyheterna imorse lovade dem ett regnbälte som förväntades dra över oss under dagen. Med stark vind i ansiktet, gråa moln och droppar då och då var vi beredda på att himlen skulle öppna sig när som helst. Som tur var kom aldrig regnet och helt torra rullade vi in på campingen i Timmernabben vilket för övrigt blir vår sista natt på vandrarhem denna resa. Ett kallt dopp i havet svalkade skönt när vi kom fram efter dagens etapp.

Under dagen var det återigen min tur att få punktering. Mitt bakdäck börjar bli ganska slitet vilket gör det lite känsligare för vassa föremål och hade säkert inte gått igenom besiktiningen. Hur som helst började vi med en magisk sprayflaska jag köpt i en cykelbutik som sprutade in ett skum i däcket och som sedan skulle laga hålet av sig själv. Givetvis höll detta bara 1,5 km och därefter tänkte vi istället byta slang. Halvvägs igenom uppumpningen av slangen bröts ventilen. Tredje gången gillt lagade vi istället hålet i slangen på traditionellt vis och kunde slutligen rulla vidare.

En annan kul grej är att vi har blivit omnämnda på en annan blogg, cykeltramp.blogspot.com där Kjell berättar kort om vår resa och länkar till vår blogg.


Det är dags för en liten summering av resan sedan Umeå.

Dag 1-7 Treriksröset - Umeå 84,0 mil
Dag 8 vila
Dag 9 Umeå - Örnsköldsvik 13,1 mil
Dag 10 Örnsköldsvik - Härnösand 12,4 mil
Dag 11 Härnösand - Harmånger 15,0 mil
Dag 12 Harmånger - Ljusne 12,6 mil
Dag 13 Ljusne - Orrskog 12,4 mil
Dag 14 Orrskog - Stockholm 14,7 mil
Dag 15 vila
Dag 16 Stockholm - Trosa 9,8 mil
Dag 17 Trosa - Norrköping 11,7 mil
Dag 18 Norrköping - Västervik 13,3 mil
Dag 19 vila
Dag 20 Västervik - Timmernabben 11,8 mil
Totalt hittills: 210,8 mil

Nu är vi uppe i hela 94 timmar på sadeln.

Simon


Visa större karta

Bland kossor i Västervik

På samma sätt som att det var svårt att överblicka hela resan och se målet när vi startade i norr så känner vi precis samma sak nu, det är väldigt svårt att se tillbaka på starten och de första etapperna. Hur tänkte man? Hur kände man inför att cykla 10 mil en dag? Hur kändes det i kroppen?

Nu vet jag i alla fall hur jag tänker, man har blivit så otroligt hemma på sadeln att man inte riktigt bryr sig om cyklingen. Dagarna ska bara gå. Mitt onda knä har blivit bra sen länge och nu känns det mer och mer som att det bara handlar om att sitta av tiden. Trots att det känns lättare nu så snittar vi ofta högre hastigheter och sträckorna är inte precis kortare. Personligen känns det också som att resan skulle vara precis lika tuff om den varit 50 mil längre, eller kortare för den delen.

Nuf med det filosofiska blajet. Som sagt så handlar det rätt mycket om att bara sitta av tiden, men det förutsätter så klart att man har en cykel att sitta på. Den bör inte vara kidnappad av ett gäng kossor.

Så här gick det till: Cirka två mil före mål igår sa Hannes Iphone att vi skulle ta vänster vilket vi såklart gjorde. Vi cyklade på en liten gräsväg ett tag tills den abrupt blockerades av en träbom, en ranglig och hemmasnickrad sådan. Vi var rätt sugna på att komma fram så här sent på dagen och GPS:en sa ju klart och tydligt att vi skulle fortsätta framåt och vägen fortsatte också den lika fint bakom bommen. Jag som kom först fram krälade under och drog cykeln med mig. För att visa de andra som kom lite senare att det var okej fick jag vänta en liten stund. Bakom min rygg hade då ett gäng unga nötkreatur börjat smyga mot mig. När Simon och Hannes väl hade kommit fram förstod de bruna vidundren att det verkligen var något lajbans på gång och ökade takten. Rätt vad det var hade de omringat min cykel och friskt börjat slicka och snora på den. Själv hade jag snabbt studsat tillbaka till andra sidan stängslet men korna fortsatte lugnt att snyta sig på mitt styre och mina växlar.  Som de stadsbor vi faktiskt är och inte kan ett dugg om kor och tjurar började vi genast diskutera i ”om hornen kanske växer ut senare på tjurar” eller om spenarna kanske först syns när de fått ungar. ”Men jag menar, vi har ju också bröstvårtor fast vi är killar”, sa någon.

Tillslut tog vi mod till oss och kröp under stängslet samtidigt som vi stänkte vatten på dem för att de skulle backa (vilket faktiskt visade sig fungera). Samtliga cyklar och samtliga cyklister var nu inne i hagen och under glada rop cyklade vi snabbt vidare längs vägen. Efter ungefär 100 meter kom vi till en ny bom men utan väg på andra sidan. Bara skog. Vi måste vända och köra tillbaka insåg vi och vände cyklarna. Längst bort på vägen och i ett ursinnigt tempo började nu korna (och tjurarna?) att galoppera mot oss. Innerst inne förstod vi väl att de inte var farliga men att se tio stycken 500-kilosbjässar springa mot en i full karriär känns inte jättetryggt så vi satte kurs in i skogen och själv spanade jag frenetiskt efter lättklättrade träd. Genom brännässlor och taggbuskar sprang vi, samtidigt som vänsterpedalen gång på gång slog i våra högervader hårt. Vi tänkte ta oss över hagens staket på något annat ställe men när vi kom ut ur skogen hade korna överlistat och genskjutit oss så vi fick vända om igen. Under rop om att kor har svårare att gå i nerförsbacke (vet inte var jag lärt mig det) sprang jag tillbaka ner genom skogen och tillbaka mot den första bommen. Jag kröp under den och tätt därefter följde Hannes och Simon. Vi hade överlevt. Vem vet, de hade säkert galnamulochklövsjukan eller något annat läskigt. Typ.

Nu är vi i Västervik, närmre bestämt i Lisas sommarstuga och har det riktigt skönt. När vi kom igår kväll var det riktigt fint väder. Solen sken och det hade slutat blåsa så resans första bad i havet blev till och med skönt.

Imorgon cyklar vi mot Kalmar.

Niklas

De galna korna

Middag på bryggan i Västervik med Lasse och Lisa

Resans första bad!

Det var i nöjd anda vi lämnade Trosa imorse som varit ett av de trevligaste ställena vi stannat på hittills. I Nyköping stannade vi för dagens första paus på ett konditori, vi börjar bli ganska glada för bakelser vid det här laget. Efter lunch fick vi den kanske finaste vyn hittills, över bråviken. En lång nedförsbacke där vi susade ner med solen i ansiktet och viken på vänster sida. Kvällen har spenderats hos familjen Olsson i Norrköping som bjudit på god mat och trevligt sällskap! Även resans första dopp har äntligen blivit avklarat, (i en uppvärmd pool men det räknas ändå!). Imorgon bär det av till Lisas sommarstuga i Västervik och ännu en vilodag på Söndag.

Simon

Bekanta ansikten i Stockholm och apfingrar

Ironiskt nog finns det ett vandrarhem i Trosa som heter Snipan och det är precis där vi befinner oss just nu. Sedan vi drog från Orrbacka utanför Tierp har vi hunnit med en hel del. Först gav vi Gustav Vasa en snabb visit i Uppsala för att sedan målmedvetet cykla hela vägen ner till Stockholm (med bara en bageripaus på vägen) och vidare ut på Lidingö där vi tillbringat två bra nätter med en ännu bättre vilodag där emellan. Vi har fått den stora äran att få bo hos Hannes flickvän Lisa och familjen Carlson som skämt bort oss lite väl mycket. Tack för alla middagar och frukostar och brunchar som det bjudits på. Även tvättmaskinen fick jobba stenhårt för att våra kläder skulle bli beboeliga igen och den lyckades mycket väl tillskillnad mot uslingen i Umeå.

Igårkväll fick vi också träffa fler välbekanta ansikten när Nina, Isabelle och Catrin gjorde oss sällskap på Tapasrestaurangen Caliente vid St Eriksplan (jajemen jag känner mig skithäftig när jag kan namedroppa olika stadsdelar i Stockholm).  Till vår stora glädje var typ detta den första restaurangen på hela resan som inte haft pommes frites på menyn. Kors i taket! Lite åh-nej-jag-vill-inte-cykla-imorgon-ångest bubblade upp strax före läggdags men var som bortblåst på morgonen. På Lidingöbron stoppades vi av ytterligare ett bekant ansikte, Sofia stannade oss och gav oss varsin lyckospark.

Det är inte alls svårt att cykla in i Stockholm, det är bara att följa skyltarna mot centrum. Däremot är det snudd på omöjligt att ta sig ut vilket vi fick uppleva idag. Jag skäms lite men på fyra timmar och 46 cyklade km hade vi inte kommit längre än till Tumba. Visserligen blev det ett ofrivilligt break när jag råkat slunga in mina hörlurssladdar i min kedja och fått pilla ut sladdstumpar i en halvtimme. Sen såg mina fingrar ut som en gorillas och gör faktiskt lite det  fortfarande. Gråa och rynkiga liksom. Vi hann också göra en snabbturistning runt slottet på vägen ut och givetvis fick Mr Japan ta kort på killarna i reflexvästar.

Nu är vi som sagt i Trosa som haft sommarens sista veteranbilsträff ikväll så senaste timmarna har vi gått runt och trängts bland mustanger, buickar, chevor och annan blank plåt. Självklart sparkade vi på lite däck också.

Imorgon har vi 11 ynka mil till nästa besök. Josefine i Norrköing!

Sorry Simon, soldatens pickelhuva är lite coolare än din soc-hjälm 

FUSK! BILFÄRJA!

Sommarens sista veteranbilsträff i Trosa

Så här glada är vi av att vara på rätt sida av Stockholm!

Niklas

Hejdå Norrland!

Idag ersattes de senaste dagarnas regn med ganska stark motvind vilket trots allt var välkommet. Jag har idag ställts inför ett litet dilemma, vilket är värst, cykla först och få all motvind eller cykla tvåa eller trea och få diverse odörer blåsta i ansiktet?

Imorgon cyklar vi till Stockholm där en vilodag väntar. Cyklarna längtar nog minst lika mycket som vi då dem börjat tröttna lite de sista dagarna. Niklas stöd har trillat av, mina bromsklossar har gjort sitt, och skruvar har börjat skruva ur sig själva lite här och var, men inget tre blivande ingenjörer inte klarar av.

Idag har vi äntligen lämnat Norrland bakom oss och rullat in i Uppland vilket tillhör Svealand. Norrland är verkligen otroligt stort och när vi nu lämnar det bakom oss har vi kommit en got bit på vägen till Skåne. Att vi inte längre är i Norrland märktes direkt på dialekten då de mer pratar rikssvenska här trots att vi bara är 5 mil från Gävle där vi fortfarande hörde den norrländska dialekten.

Just nu göttar vi oss i Orrskog där vi har 100 kvm för oss själva, för endast 120 kr per person. Mest prisvärda boendet hittills!

Vi har sagt det många kvällar, sällan lyckats, men imorgon måste vi verkligen försöka komma iväg lite tidigare då vi har 15 mil framför oss med eventuell motvind.

Godnatt!
Simon

Uttåget ur Norrland när Dalälven korsades

Felnavigering i regn = sådär

Nu har vi lagt tre rätt jobbiga dagar bakom oss. Igår var tanken att vi skulle ta oss från Härnösand till Hudiksvall men en viss felnavigering i ösregnet på förmiddagen gjorde att etappen blev lite längre än vad vi hade planerat. Så istället för att nå hela vägen till Hudiksvall stannade vi ett par mil innan, närmre besämt i Harmånger. Harmånger är för er som inte varit där tidigare, urtypen av en så kallad håla. När vi till slut kom fram hade vi avverkat ca 15,5 mil och större delen i regn. Kebablunchen tog vi tillsammans med Simons polare Daniel i Sundsvalls centrum. Vi passade på att inreda hela uteserveringen med våra blöta underställ, jackor, strumpor, skor, handskar och västar eftersom solen tittade fram just då. När vi till slut kommit fram till hålan somnade vi i alla fall, somliga aningen mer modstulna än andra.

Eftersom vi startade lite längre norrut än planerat idag så fick vi också sätta upp ett annat slutmål så vi började dagen med lite karttjänst.

Därefter flöt förmiddagen på tämligen smärtfritt och regnet höll sig undan. Det var först efter lunch som helvetet brakade loss och det blev bara värre och värre ju längre tiden gick. Sista timmen präglades av ett konstant dån då regnet slog i asfalten. Tillslut när vi kommit fram till (nu måste jag fråga mig själv, var fan är vi någonstans? - ja just det, Ljusne) Ljusne och klivit innanför dörren till receptionen på campingen möttes vi av applåder från både personalen och och ett stort gäng restauranggäster.Tackar som bockar.

”Det känns precis som när man var liten och var på badhus och duschade efter att man hade badat”. – citat av Hannes över duschväggen för ett par timmar sen.

Morgondagens väderleksrapport säger sol så vi har planerat att knyta fast diverse kläder i hjälmarna och låta dem torka av bara farten(!) då.

Nästa Tierp! Nästnästa Stockholm ( = vilodag)

Niklas

Här och nu, lägg märke till strumporna på proppskåpet! 

Regn eller svett, blött var det i alla fall.

"Är man ute och cyklar 6 timmar om dagen spelar det ju inte precis någon roll om fötterna blir blöta efter en halvtimme eller en timme". Med de orden avrundade jag dagens etapp på de tretton långa milen från Örnsköldsvik till Härnösand. Jag syftade på mina damasker som inte visade sig vara så vattentäta som jag hade hoppats. Nu ligger de nedtryckta i sopkorgen här i rummet och får inte följa med imorgon. Det var hur som helst inte bara mina fötter som blev lite fuktiga idag. Iförda kompletta regnställ satte vi av från Örnsköldsvik i morse och började trampa i regnet. Vi var beredda på att det skulle bli en av de tuffare etapperna men när vi ganska tidigt blev tvungna att hoppa av och leda cyklarna uppför ett av alla höga kusten-berg trodde vi knappt att dagen skulle ta slut. Vi var plaskblöta utanpå kläderna på grund av allt regn och minst lika blöta innanför. Det kändes typ som att någon hade hällt en spann med svett ner i nacken på oss. Plaskblöta. Plaaaskblöta verkligen. Tillråga på allt var det en äcklig grusväg och den hade blivit ordentligt geggig. (Nu kom precis Simon in i rummet och skrek "Åh fyyfan vad äckligt här luktar" och syftade så klart på alla funktionsplagg som hänger lite här och var i rummet.)

På något sätt tog dagen i alla fall slut och nu är vi i Härnösand. Idag har vi stigit totalt 2000 meter vilket nästan är en dubblering av tidigare rekord. Nedförsbackarna har ofta också varit för branta för att vi ska kunna dra nytta av dem fullt ut. Riktig strapats idag men det är bara i tre dagar till som det krävs att vi biter ihop. Sen ska vi lalla hela vägen ner från Norrtälje.

Inga bilder idag, även kameran fick så klart sig en kyss av allt vatten så nu ligger den på tork här bredvid.

Nä, nu säger mina skyttegravsfötter godnatt. Godnatt!

Fler ormar och E4-premiär

Dundrade ner till Örnsköldsvik idag där vi tagit in på resans hittills finaste place. Städning, lakan och frukost ingår. Det tyckte vi att vi var vi värda. Jag märker hur vi unnar oss allt mer ju längre tiden går.

Även idag skreks det "ORM ORM ORM" vid ett tillfälle och vi vände tillbaka de få metrarna vi kört för långt för att titta noggrannare. Den här gången var monstret aningen mindre men garanterat minst lika farlig, garanterat en svart mamba.

Strax därefter gjorde vi premiär på E4:an ett par hundra meter vilket man faktiskt var tvungen till. Utan att vi egentligen förstod hur det gick till så rätt vad det var så var vi på fel sida av vägen och kunde inte komma upp på rätt sida pga ett satans mitträcke så vi tog det säkra före det osäkra och spatserade ett par  kilometer i diket istället. Jätteroligt! 

Fan, nu har snarkar-Simon, somnat. Fan att han hann före. Godnatt.

Niklas

Fantastisk aerodynamik

På skattjakt i E4-diket 

Eller var det en taipan?

En period in i matchen!

Efter att ha cyklat en dryg tredjedel av Sverige på 7 dagar var det imorse otroligt skönt att få sova ut, och otroligt välförtjänt tycker vi!
Dagen började med frukost/brunch/lunch på stan här i Umeå och därefter tittade vi på beachvolleyboll. Tyvärr börjar inte den riktiga turneringen förrän imorgon men det var ändå kul att leka experter på läktaren i det härliga vädret. Idag var det turnering för lokala företagslag, beachvolleyboll är tydligen en relativt stor sport i Umeå.
Jag har länge tjatat om att jag vill bada men vattentemperaturerna här uppe är ju inte vad man är van vid. Jag lyckades i alla fall övertala de andra att ta bussen ut till en badvänlig sjö men när vi väl kom dit blåste det nästan storm så det var bara att ta bussen tillbaka till stan med samma busschaufför 30 min senare. Vi fick i alla fall se lite mer av Umeå som verkar vara en väldigt trevlig stad med mycket folk som är ute och rör på sig.
Vi har även hunnit med att tvätta vilket var välbehövligt. Imorgon kommer vi lukta gott igen, om än för en kort stund. Nu ska vi på bio och se Transformers 3.

En liten summering av vår resa hittills:
Dag 1: Treriksröset - Karesuando   11,1 mil
Dag 2: Karesuando - Vittangi         10,5 mil
Dag 3: Vittangi - Gällivare             10,7 mil
Dag 4: Gällivare - Jokkmokk          9,6 mil
Dag 5: Jokkmokk - Älvsbyn          14,7 mil
Dag 6: Älvsbyn - Skellefteå           14,2 mil
Dag 7: Skellefteå - Umeå               13,2 mil
Totalt:                                             84,0 mil

Denna sträcka har tagit oss 37 timmar och 30 min att cykla, nästan en hel arbetsvecka!
Vi har hållit en medelhastighet på 22,4 km/h vilket är lite snabbare än planerat.


Visa större karta

Simon

Bonnabrännor och GPS-plottning

Idag har vi tagit oss från Skellefteå till Umeå. Mer än så har faktiskt inte hänt idag. Det har varit en så att säga, helt vanlig dag. Skog, ännu fler idyller och en hel del snustorra åkrar har vi passerat. Dom säger på nyheterna att det är här det har regnat minst i hela landet den här sommaren och att det är extrem brandrisk. Solen har också varit framme en hel del de allra senaste dagarna vilket gett oss ett par mer eller mindre extrema bonnabrännor. Hannes lår är utan tvekan värst. Läs skitfula. Men! Det gör inget för Umeå har inte bara betytt ytterligare ett ”-eå” som ska passeras. Imorgon vilar vi nämligen från cyklandet och ska försöka uppleva staden noggrannare (vi ska kolla på beachvolleytjejer på rådhustorget som laddar för spel).

Något annat vi underhåller oss med på kvällarna är när vi stoppar in Simons GPS-klocka i datorn och överför dagens etapp. Idag såg det ut så här med hastighet överst och höjd över havet underst.

Innan vi somnar så tackar vi Hannes mamma Carina som bjöd oss på restaurang ikväll och varsin stor biff. Tack så mycket, den smakade!

Niklas

Ja gissa vem...

Lite andra referensramar i Bygdsiljum

Trötta grabbar

Efter att noga försäkrat mig om att jag inte skulle behöva gå ner och hämta något från golvet igen klättrade jag alldeles nyss mycket mödosamt upp på överslafen i vårt rum på vandrarhemmet i Skellefteå. Vi är alla överens om att idag har varit den jobbigaste dagen hittills. På mig är det främst den där lilla muskeln på framsidan av låret snett ovanför knäet som känner att han gjort sitt för idag. Han har sagt ifrån, han vill inte längre helt enkelt. Att vi har haft strålande sol hela dagen till den milda grad att remmarna till cykelhjälmen färgats vita av saltavlagringar har nog också gjort sitt för att vi ska känna oss extra slitna. Som en följd av att vi känner oss mer slitna än någon kväll tidigare gick nog veckans sämsta kallprat nyss av stapeln när en tant från Karlstad kom in i köket här på vandrarhemmet där vi tre satt (fortfarande med våra cykelkläder på såklart) och formligen tryckte i oss varsin burk tonfisk med ägg och majonnäs. ”Hej hej, har ni cyklat långt?” – ”Ja.” *glufsglufs*. – ”Skönt att det har varit fint väder idag i alla fall” – ”Jadå”. *glufsglufs rap*. Och däär tog konversationen slut.

Återigen nådde vi faktiskt ett nytt landskap efter att ha härjat i världens största Lappland i en vecka för att sen klippa Norrbotten på en dag, ”Välkommen till Västerbotten” stod det på en skylt och med viftande nävar och häftiga skrik med läten som ”WEEEY WÖÖÖU ÖÖÖÖÖ UUU” så tackade vi artigt för att vi fick komma.

Imorgon tar vi kamelerna vidare till Umeå där vi har planerat in vår första vilodag. Extremt välbehövligt känns det som. Inte minst för den där lilla muskeln jag nämnde och hans nästan lika trötta kompisar.

Vi har nog sett fler klassiska svenska idyller idag än vad man gör under en hel livstid känns det som. Mycket röda hus med vita knutar och öppna fält med nyslaget gräs och gamla men ack så fungerande traktorer. Ni kan fortsättningen!


Totalt cyklade mil är nu uppe i dryga 70! Det börjar hända saker!


Niklas