Bland kossor i Västervik

På samma sätt som att det var svårt att överblicka hela resan och se målet när vi startade i norr så känner vi precis samma sak nu, det är väldigt svårt att se tillbaka på starten och de första etapperna. Hur tänkte man? Hur kände man inför att cykla 10 mil en dag? Hur kändes det i kroppen?

Nu vet jag i alla fall hur jag tänker, man har blivit så otroligt hemma på sadeln att man inte riktigt bryr sig om cyklingen. Dagarna ska bara gå. Mitt onda knä har blivit bra sen länge och nu känns det mer och mer som att det bara handlar om att sitta av tiden. Trots att det känns lättare nu så snittar vi ofta högre hastigheter och sträckorna är inte precis kortare. Personligen känns det också som att resan skulle vara precis lika tuff om den varit 50 mil längre, eller kortare för den delen.

Nuf med det filosofiska blajet. Som sagt så handlar det rätt mycket om att bara sitta av tiden, men det förutsätter så klart att man har en cykel att sitta på. Den bör inte vara kidnappad av ett gäng kossor.

Så här gick det till: Cirka två mil före mål igår sa Hannes Iphone att vi skulle ta vänster vilket vi såklart gjorde. Vi cyklade på en liten gräsväg ett tag tills den abrupt blockerades av en träbom, en ranglig och hemmasnickrad sådan. Vi var rätt sugna på att komma fram så här sent på dagen och GPS:en sa ju klart och tydligt att vi skulle fortsätta framåt och vägen fortsatte också den lika fint bakom bommen. Jag som kom först fram krälade under och drog cykeln med mig. För att visa de andra som kom lite senare att det var okej fick jag vänta en liten stund. Bakom min rygg hade då ett gäng unga nötkreatur börjat smyga mot mig. När Simon och Hannes väl hade kommit fram förstod de bruna vidundren att det verkligen var något lajbans på gång och ökade takten. Rätt vad det var hade de omringat min cykel och friskt börjat slicka och snora på den. Själv hade jag snabbt studsat tillbaka till andra sidan stängslet men korna fortsatte lugnt att snyta sig på mitt styre och mina växlar.  Som de stadsbor vi faktiskt är och inte kan ett dugg om kor och tjurar började vi genast diskutera i ”om hornen kanske växer ut senare på tjurar” eller om spenarna kanske först syns när de fått ungar. ”Men jag menar, vi har ju också bröstvårtor fast vi är killar”, sa någon.

Tillslut tog vi mod till oss och kröp under stängslet samtidigt som vi stänkte vatten på dem för att de skulle backa (vilket faktiskt visade sig fungera). Samtliga cyklar och samtliga cyklister var nu inne i hagen och under glada rop cyklade vi snabbt vidare längs vägen. Efter ungefär 100 meter kom vi till en ny bom men utan väg på andra sidan. Bara skog. Vi måste vända och köra tillbaka insåg vi och vände cyklarna. Längst bort på vägen och i ett ursinnigt tempo började nu korna (och tjurarna?) att galoppera mot oss. Innerst inne förstod vi väl att de inte var farliga men att se tio stycken 500-kilosbjässar springa mot en i full karriär känns inte jättetryggt så vi satte kurs in i skogen och själv spanade jag frenetiskt efter lättklättrade träd. Genom brännässlor och taggbuskar sprang vi, samtidigt som vänsterpedalen gång på gång slog i våra högervader hårt. Vi tänkte ta oss över hagens staket på något annat ställe men när vi kom ut ur skogen hade korna överlistat och genskjutit oss så vi fick vända om igen. Under rop om att kor har svårare att gå i nerförsbacke (vet inte var jag lärt mig det) sprang jag tillbaka ner genom skogen och tillbaka mot den första bommen. Jag kröp under den och tätt därefter följde Hannes och Simon. Vi hade överlevt. Vem vet, de hade säkert galnamulochklövsjukan eller något annat läskigt. Typ.

Nu är vi i Västervik, närmre bestämt i Lisas sommarstuga och har det riktigt skönt. När vi kom igår kväll var det riktigt fint väder. Solen sken och det hade slutat blåsa så resans första bad i havet blev till och med skönt.

Imorgon cyklar vi mot Kalmar.

Niklas

De galna korna

Middag på bryggan i Västervik med Lasse och Lisa