Målgången i Smygehuk

2500 km senare: Smygehuk :D

Nu sitter jag hemma i soffan i Svalöv igen efter 3,5 väldigt händelserika och roliga veckor och känner mig slutkörd, och väldigt väldigt nöjd! Det var en härlig uppslutning vid kajen i Smygehuk med kransar och blommor som mötte oss när vi nådde målet några minuter efter sju ikväll. Även champagnen sprutade såklart!

Dagen började bra med strålande sol och stilla vind. Vid Brösarp konstaterade vi att även Skåne kan bjuda på backar värda att nämna. Efter lunch fick vi smaka på relativt stark motvind och det visade sig bli en ganska jobbig sista etapp med sina dryga 14 mil. Vägen från Ystad till Smygehuk precis bredvid stranden bjöd på den finaste utsikten enligt min mening och resan kunde inte avslutats på ett bättre sätt. Jag vet inte hur många gånger vi pratat om hur glada vi är över att vi inte började här i söder och skulle stå i Treriksröset idag istället.

Det kommer nog ta ett tag innan jag hinner smälta denna annorlunda upplevelse och samla alla intryck. Vad jag vet är att jag inatt kommer sova väldigt gott.Tack alla som har följt vår resa, jättekul tycker vi!

Simon

Sista punkteringen 2.0

Nä jag fick så klart också punka. Men så galet rutinerad som man blivit på att kränga av och på däck och sätta på laglappar så fixade jag däcket kvickt som bara den med frukostmackan i ena handen och limmet i den andra. Det slutade med att vi bara blev 10 minuter försenade på morgonen. Nå? Något Formel 1-stall som nappar? Inte det? Nänä...

Fikapausen i Kalmar slott och lunchen i Torsås utgjorde väl gårdagens höjdpunkter fram till att vi kommit fram till Karlskrona och kvinnan i mitt l... nä kanske inte, men gott och väl världens bästa Karin Gullbrandsson. På kvällen gick önskningen gick i uppfyllelse, vi fick äta något vi inte gjort tidigare under resan. Wok!

Idag rullade vi relativt snabbt och snärtigt till Sölvesborg och Simons sommarstuga. Av samma Simon fick jag mig en härlig dusch när jag körde bakom honom hans stänkskärm inte fungerade riktigt så bra som jag hade önskat. Så när jag beställde lunchen i Karlshamn hade jag ett par nya kolsvarta leverfläckar i ansiktet. Det var en nytjärad väg vi hade kört på så klart så det tog väl en 20 minuter med rotborsten i duschen för att få bort det. Gött!

Imorgon är vår sista dag. Imorgon kommer vi köra in och igenom det 13:e landskapet på vår färd från Treriksröset till Smygehuk. Vi pratade tidigare om hur man kunde beskriva de här tre veckorna på bästa sätt. Efter lite grubblande kom vi fram till att "det har varit en upplevelse" fungerade bäst och att ingen av oss på något sätt skulle vilja ha det ogjort.

19.00 planerar vi att rulla ut på Smygehuks östra pirarm. Ses där!

Niklas

Sista punkteringen

På nyheterna imorse lovade dem ett regnbälte som förväntades dra över oss under dagen. Med stark vind i ansiktet, gråa moln och droppar då och då var vi beredda på att himlen skulle öppna sig när som helst. Som tur var kom aldrig regnet och helt torra rullade vi in på campingen i Timmernabben vilket för övrigt blir vår sista natt på vandrarhem denna resa. Ett kallt dopp i havet svalkade skönt när vi kom fram efter dagens etapp.

Under dagen var det återigen min tur att få punktering. Mitt bakdäck börjar bli ganska slitet vilket gör det lite känsligare för vassa föremål och hade säkert inte gått igenom besiktiningen. Hur som helst började vi med en magisk sprayflaska jag köpt i en cykelbutik som sprutade in ett skum i däcket och som sedan skulle laga hålet av sig själv. Givetvis höll detta bara 1,5 km och därefter tänkte vi istället byta slang. Halvvägs igenom uppumpningen av slangen bröts ventilen. Tredje gången gillt lagade vi istället hålet i slangen på traditionellt vis och kunde slutligen rulla vidare.

En annan kul grej är att vi har blivit omnämnda på en annan blogg, cykeltramp.blogspot.com där Kjell berättar kort om vår resa och länkar till vår blogg.


Det är dags för en liten summering av resan sedan Umeå.

Dag 1-7 Treriksröset - Umeå 84,0 mil
Dag 8 vila
Dag 9 Umeå - Örnsköldsvik 13,1 mil
Dag 10 Örnsköldsvik - Härnösand 12,4 mil
Dag 11 Härnösand - Harmånger 15,0 mil
Dag 12 Harmånger - Ljusne 12,6 mil
Dag 13 Ljusne - Orrskog 12,4 mil
Dag 14 Orrskog - Stockholm 14,7 mil
Dag 15 vila
Dag 16 Stockholm - Trosa 9,8 mil
Dag 17 Trosa - Norrköping 11,7 mil
Dag 18 Norrköping - Västervik 13,3 mil
Dag 19 vila
Dag 20 Västervik - Timmernabben 11,8 mil
Totalt hittills: 210,8 mil

Nu är vi uppe i hela 94 timmar på sadeln.

Simon


Visa större karta

Bland kossor i Västervik

På samma sätt som att det var svårt att överblicka hela resan och se målet när vi startade i norr så känner vi precis samma sak nu, det är väldigt svårt att se tillbaka på starten och de första etapperna. Hur tänkte man? Hur kände man inför att cykla 10 mil en dag? Hur kändes det i kroppen?

Nu vet jag i alla fall hur jag tänker, man har blivit så otroligt hemma på sadeln att man inte riktigt bryr sig om cyklingen. Dagarna ska bara gå. Mitt onda knä har blivit bra sen länge och nu känns det mer och mer som att det bara handlar om att sitta av tiden. Trots att det känns lättare nu så snittar vi ofta högre hastigheter och sträckorna är inte precis kortare. Personligen känns det också som att resan skulle vara precis lika tuff om den varit 50 mil längre, eller kortare för den delen.

Nuf med det filosofiska blajet. Som sagt så handlar det rätt mycket om att bara sitta av tiden, men det förutsätter så klart att man har en cykel att sitta på. Den bör inte vara kidnappad av ett gäng kossor.

Så här gick det till: Cirka två mil före mål igår sa Hannes Iphone att vi skulle ta vänster vilket vi såklart gjorde. Vi cyklade på en liten gräsväg ett tag tills den abrupt blockerades av en träbom, en ranglig och hemmasnickrad sådan. Vi var rätt sugna på att komma fram så här sent på dagen och GPS:en sa ju klart och tydligt att vi skulle fortsätta framåt och vägen fortsatte också den lika fint bakom bommen. Jag som kom först fram krälade under och drog cykeln med mig. För att visa de andra som kom lite senare att det var okej fick jag vänta en liten stund. Bakom min rygg hade då ett gäng unga nötkreatur börjat smyga mot mig. När Simon och Hannes väl hade kommit fram förstod de bruna vidundren att det verkligen var något lajbans på gång och ökade takten. Rätt vad det var hade de omringat min cykel och friskt börjat slicka och snora på den. Själv hade jag snabbt studsat tillbaka till andra sidan stängslet men korna fortsatte lugnt att snyta sig på mitt styre och mina växlar.  Som de stadsbor vi faktiskt är och inte kan ett dugg om kor och tjurar började vi genast diskutera i ”om hornen kanske växer ut senare på tjurar” eller om spenarna kanske först syns när de fått ungar. ”Men jag menar, vi har ju också bröstvårtor fast vi är killar”, sa någon.

Tillslut tog vi mod till oss och kröp under stängslet samtidigt som vi stänkte vatten på dem för att de skulle backa (vilket faktiskt visade sig fungera). Samtliga cyklar och samtliga cyklister var nu inne i hagen och under glada rop cyklade vi snabbt vidare längs vägen. Efter ungefär 100 meter kom vi till en ny bom men utan väg på andra sidan. Bara skog. Vi måste vända och köra tillbaka insåg vi och vände cyklarna. Längst bort på vägen och i ett ursinnigt tempo började nu korna (och tjurarna?) att galoppera mot oss. Innerst inne förstod vi väl att de inte var farliga men att se tio stycken 500-kilosbjässar springa mot en i full karriär känns inte jättetryggt så vi satte kurs in i skogen och själv spanade jag frenetiskt efter lättklättrade träd. Genom brännässlor och taggbuskar sprang vi, samtidigt som vänsterpedalen gång på gång slog i våra högervader hårt. Vi tänkte ta oss över hagens staket på något annat ställe men när vi kom ut ur skogen hade korna överlistat och genskjutit oss så vi fick vända om igen. Under rop om att kor har svårare att gå i nerförsbacke (vet inte var jag lärt mig det) sprang jag tillbaka ner genom skogen och tillbaka mot den första bommen. Jag kröp under den och tätt därefter följde Hannes och Simon. Vi hade överlevt. Vem vet, de hade säkert galnamulochklövsjukan eller något annat läskigt. Typ.

Nu är vi i Västervik, närmre bestämt i Lisas sommarstuga och har det riktigt skönt. När vi kom igår kväll var det riktigt fint väder. Solen sken och det hade slutat blåsa så resans första bad i havet blev till och med skönt.

Imorgon cyklar vi mot Kalmar.

Niklas

De galna korna

Middag på bryggan i Västervik med Lasse och Lisa

Resans första bad!

Det var i nöjd anda vi lämnade Trosa imorse som varit ett av de trevligaste ställena vi stannat på hittills. I Nyköping stannade vi för dagens första paus på ett konditori, vi börjar bli ganska glada för bakelser vid det här laget. Efter lunch fick vi den kanske finaste vyn hittills, över bråviken. En lång nedförsbacke där vi susade ner med solen i ansiktet och viken på vänster sida. Kvällen har spenderats hos familjen Olsson i Norrköping som bjudit på god mat och trevligt sällskap! Även resans första dopp har äntligen blivit avklarat, (i en uppvärmd pool men det räknas ändå!). Imorgon bär det av till Lisas sommarstuga i Västervik och ännu en vilodag på Söndag.

Simon

Bekanta ansikten i Stockholm och apfingrar

Ironiskt nog finns det ett vandrarhem i Trosa som heter Snipan och det är precis där vi befinner oss just nu. Sedan vi drog från Orrbacka utanför Tierp har vi hunnit med en hel del. Först gav vi Gustav Vasa en snabb visit i Uppsala för att sedan målmedvetet cykla hela vägen ner till Stockholm (med bara en bageripaus på vägen) och vidare ut på Lidingö där vi tillbringat två bra nätter med en ännu bättre vilodag där emellan. Vi har fått den stora äran att få bo hos Hannes flickvän Lisa och familjen Carlson som skämt bort oss lite väl mycket. Tack för alla middagar och frukostar och brunchar som det bjudits på. Även tvättmaskinen fick jobba stenhårt för att våra kläder skulle bli beboeliga igen och den lyckades mycket väl tillskillnad mot uslingen i Umeå.

Igårkväll fick vi också träffa fler välbekanta ansikten när Nina, Isabelle och Catrin gjorde oss sällskap på Tapasrestaurangen Caliente vid St Eriksplan (jajemen jag känner mig skithäftig när jag kan namedroppa olika stadsdelar i Stockholm).  Till vår stora glädje var typ detta den första restaurangen på hela resan som inte haft pommes frites på menyn. Kors i taket! Lite åh-nej-jag-vill-inte-cykla-imorgon-ångest bubblade upp strax före läggdags men var som bortblåst på morgonen. På Lidingöbron stoppades vi av ytterligare ett bekant ansikte, Sofia stannade oss och gav oss varsin lyckospark.

Det är inte alls svårt att cykla in i Stockholm, det är bara att följa skyltarna mot centrum. Däremot är det snudd på omöjligt att ta sig ut vilket vi fick uppleva idag. Jag skäms lite men på fyra timmar och 46 cyklade km hade vi inte kommit längre än till Tumba. Visserligen blev det ett ofrivilligt break när jag råkat slunga in mina hörlurssladdar i min kedja och fått pilla ut sladdstumpar i en halvtimme. Sen såg mina fingrar ut som en gorillas och gör faktiskt lite det  fortfarande. Gråa och rynkiga liksom. Vi hann också göra en snabbturistning runt slottet på vägen ut och givetvis fick Mr Japan ta kort på killarna i reflexvästar.

Nu är vi som sagt i Trosa som haft sommarens sista veteranbilsträff ikväll så senaste timmarna har vi gått runt och trängts bland mustanger, buickar, chevor och annan blank plåt. Självklart sparkade vi på lite däck också.

Imorgon har vi 11 ynka mil till nästa besök. Josefine i Norrköing!

Sorry Simon, soldatens pickelhuva är lite coolare än din soc-hjälm 

FUSK! BILFÄRJA!

Sommarens sista veteranbilsträff i Trosa

Så här glada är vi av att vara på rätt sida av Stockholm!

Niklas